Traduction en Portugais : Carta de Thomas P., Colete Amarelo encarcerado desde 12 de fevereiro

Depois do ato XIII, no dia 10 de fevereiro apareceu estampado nos jornais o nome de Thomas P., figura do “super vândalo”. Mas, depois, só o silêncio. Faz 3 meses que está encerrado na prisão de Fleury-Mérogis em preventiva, sob instrução criminal. Para que seu isolamento pare, Thomas nos enviou uma carta escrita na cela e que aborda os motivos que o motivaram a combater ao lado dos Coletes Amarelos.

Carta de um Colete Amarelo na prisão

 29/04/2019.

Olá,

Meu nome é Thomas. Sou parte dos numerosos Coletes Amarelos que dormem nesse momento na prisão. Faz mais de 3 meses que estou encarcerado em Fleury-Mérogis sob mandato criminal.

Sou acusado de várias coisas após minha participação no Ato XIII (9 de fevereiro) em Paris:

• “Degradação ou deterioração de um bem pertencendo a outrem”.

• “Degradação ou deterioração de um bem pertencendo a outrem por meios perigosos para as pessoas” (incêndio de uma Porsche).

• “Degradação ou deterioração de bem por meios perigosos para as pessoas depositárias de autoridade pública” (Ministério das Forças Armadas).

• “Degradação ou deterioração de um bem destinado à utilidade ou a decoração pública” (ataque a uma viatura de polícia e uma viatura da administração penitenciária).

• “Violência agravante por duas circunstâncias (com arma e em depositário da autoridade pública) seguida de incapacidade não excedendo 8 dias” (a arma seria uma grade, na mesma viatura de polícia, 2 dias de internação para o trauma).

• “Violência sobre uma pessoa depositária da autoridade pública sem incapacidade”.

• “Participação a um grupo formado com o objetivo de preparação de violências contra as pessoas ou de degradação ou destruição de bens”.

Efetivamente, cometi uma parte desses atos disfarçados de formulações pesadas… e os assumo. Tenho plena consciência que ao escrever isso me arrisco em ficar um pouco mais de tempo atrás das grades, e entendo muito bem a todos os que preferem não reivindicar seus atos diante da justiça e apostam a uma eventual clemência.

Quando lemos essa longa lista de delitos e seus títulos, temos de pensar que sou um louco furioso, não é? Aliás, é assim que me descreveram na imprensa. Ou seja, me reduziram a uma palavra bem prática: “vândalo”. Simplesmente. “Porque esse moleque quebrou? – porque é um vândalo, é evidente”. Tudo é dito, circulem não há nada que ver e, sobretudo, nada para entender. É de acreditar que alguns nascem “vândalos”. Isso evita ter que se perguntar porque tal loja foi alvo de violência mais do que tal outra e se, por acaso, esses atos não teriam algum sentido, ao menos pelos que tomam o risco de realizá-los.

É bastante irônico, aliás, que seja colocado no estigma do “vândalo”, notadamente porque a coisa que mais apreço na vida é a construção. Carpintaria, alvenaria, encanamentos, eletricidade, soldagem… arrumar as coisas, construir uma casa, isso é o que gosto. Claro, nada do que eu construí ou arrumei se parece a um banco ou a uma viatura de polícia.

Em alguns meios de comunicação fui tratado também de “bruto”, porém, nunca fui alguém violento. Poderíamos dizer que sou um doce, até que isso me tornou a vida bastante complicada durante minha adolescência. Obviamente, na vida, passamos todos os dias por situações complicadas e nos endurecemos. Mas, não busco dizer que sou um cordeiro ou uma vítima.

Não somos mais inocentes quando vemos a violência “legítima”, a violência legal: a da polícia. Vi o ódio ou o vazio nos seus olhos e escutei suas palavras de gelo: “dispersem, voltem para suas casas”. Vi as cargas, as granadas e os espancamentos em regra. Vi os controles, as revistas corporais, as detenções e a prisão. Vi as pessoas caindo, ensanguentadas, as vi mutiladas. Como todos os que manifestavam esse 9 de fevereiro, aprendi que mais uma vez, um homem acabava de ter a mão arrancada por uma granada. E logo, não vi mais nada por causa do gás. Todos sufocávamos. É nesse momento que decidi de não ser mais uma vítima e de combater. E estou orgulhoso disso. Orgulhoso de ter levantado a cabeça, orgulhoso de não ter cedido ao medo.

Obviamente, como todos os que são alvos da repressão do movimento dos Coletes Amarelos, comecei manifestando pacificamente e cotidianamente, arrumo sempre meus problemas com a palavra antes que pelos punhos. Mas estou convencido que em certas situações, o conflito é necessário. Porque o debate por tão “grande” que ele seja, pode as vezes ser falsificado ou distorcido. Só basta para isso que quem o organize faça as perguntas nos termos que lhe interesse. Nos dizem por um lado que as caixas do Estado estão vazias, mas, são concedidos bilhões aos bancos cada vez que estão em dificuldade, nos falam de “transição ecológica” sem jamais questionar o sistema de produção e consumo na origem de todos as interrupções climáticas. Somos milhões gritando que seu sistema é podre e nos explicam como pretendem salvá-lo.

No fim, tudo é uma questão de equilíbrio. Existe um uso justo da loucura, um uso justo da palavra e um uso justo da violência.

Temos que tomar as coisas em nossas mãos e parar de implorar os poderes tão determinados a nos enviar para o muro. Precisamos um pouco de seriedade, um pouco de honra e reconhecer que certo número de sistemas, de organizações e empresas destroem nossas vidas tanto quanto o meio-ambiente e que teremos algum dia que impedir que sigam sendo nocivos. Isso implica atuar, implica gestos, implica escolhas: manifestações selvagens ou mantimento da ordem?

Em relação a isso, escuto muita bobagem na televisão. Mas tem uma que me parece muito grosseira. Não, nenhum manifestante busca “matar policiais”. O que está em jogo nos enfrentamentos nas ruas, é conseguir fazer recuar a polícia, tê-la à distância, para sair de um cerco, chegar a um lugar de poder ou simplesmente retomar a rua. Desde o 17 de novembro, os que ameaçaram de sacar suas armas, os que brutalizam, mutilam, asfixiam manifestantes desarmados e sem defesa, não são os “vândalos”, são as forças da ordem. Se os meios de comunicação falam muito pouco disso, as centenas de milhares de pessoas que foram nas rotatórias e nas ruas o sabem. Atrás da sua brutalidade e das suas ameaças, é o medo que se esconde. E quando, isso aparece, em geral é que a revolução não está longe.

Se nunca tive vontade de ver meu nome aparecendo na imprensa, agora é o caso, e como espero que os jornalistas e magistrados descascam e exponham minha vida pessoal, prefiro tomar eu mesmo a palavra. Aqui vem então, minha pequena história. Após uma infância bastante banal em uma pequena cidade do Poitou, fui para a “grande cidade” ao lado para começar a estudar, sair da família (mesmo que ame muito minha família), começar a vida ativa. Não com o objetivo de encontrar trabalho e contratar credito, não, mais para viajar, fazer novas experiências, encontrar o amor, viver coisas loucas, a aventura… Os que não sonham com isso aos 17 anos devem ser seriamente perturbados.

Essa possibilidade, para mim, foi a universidade, mas rapidamente me desiludi diante do aborrecimento e da apatia reinante. E, sorte, encontrei uma assembleia geral no início do movimento da aposentadoria. Tinha gente que queria bloquear a universidade e que me chamaram a atenção. Encontrei alguns que queriam ocupar um edifício e se juntar aos trabalhadores portuários. No dia seguinte, os acompanhei para fechar o local do Medef (sindicato de patrão) e pixar “poder ao povo” nas paredes frescas. Esse dia foi o dia quando o homem que sou hoje nasceu.

Estudei história porque se falava muito em revoluções e não queria falar desde uma posição de ignorante. Mas rapidamente, decidi sair da universidade. Aprendia-se muito mais nos livros que nas aulas, mas, não tinha vontade de me “levantar” socialmente para me tornar um pequeno quadro acomodado do sistema que queria combater. Aí foi o verdadeiro começo da aventura.

Depois, vivi com muitos amigos na cidade ou no campo, foi aí que aprendi a arrumar tudo, a construir tudo. Tentávamos fazer tudo nós mesmos mais do que trabalhar para comprar. Um pouco a vida de hippie… só que sabíamos que não íamos mudar o mundo nos enterrando no nosso pequeno casulo autossuficiente. Então, mantive contato com a atualidade política, fui ao encontro dos que, como eu no passado, viviam seu primeiro movimento. É assim como me juntei aos Coletes Amarelos há quatro meses. É o movimento mais bonito e o mais forte que já vi. Me lancei de corpo e alma, sem duvidar. A tarde da minha detenção, muitas vezes algumas pessoas vieram me ver para me cumprimentar, me agradecer ou me dizer de me cuidar. Os atos que me reprovam, os que cometi e os outros são em realidade coletivos. E é precisamente isso que o poder teme, e é por isso que nos reprimem e nos encarceram individualmente e tentam nos colocar uns contra os outros. O cidadão simpático contra o “vândalo” mau. Mas, obviamente, nem o cassetete nem a prisão parecem acabar com esse movimento. Estou com todo meu coração com as e os que seguem.

Desde os muros de Fleury-Merogis, Thomas, Coletes Amarelos

>> Notas:

[1] Isso significa para muitos ecologistas oficiais que desejam que esse maldito contaminador de pobre não possa mais dirigir com sua camioneta dos anos 1990 que ele mesmo arruma e mantém. Não, ele vai ter que comprar a cada 4 anos o último carro que cada vez contamina menos.

[2] De fato, os jornais falam dos meus antecedentes judiciários por “degradação”. Tive que bater minha cabeça para lembra. Trata-se mais precisamente de um “roubo com degradação em banda organizada”. Ou seja, que depois de passar repetidamente por cima da grade para reciclar comida nos lixos do Carrefour Market no campo, tinha-se afundado um pouco. Não, não é uma brincadeira, é a magia das qualificações penais.

Lettre de Thomas traduite en suédois

Une personne qui soutient les gilets-jaunes et qui traduit les textes gilets jaunes pour son pays a fait une traduction de la lettre en suédois. Merci pour son aide et merci à tous pour votre soutien.

Hej,

Jag heter Thomas. Jag är en av alla de gulvästar som nuförtiden tillbringar dagarna i fängelse. I nästan tre månader har jag suttit häktad i Fleury-Mérogis.

Jag är anklagad för ganska många saker efter att ha deltagit i Akt 13 i Paris:

  • « Skadegörelse på annans egendom »
  • « Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra » (en Porsche satt i brand)
  • « Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra, utförd mot en myndighetsperson på grund av dennes status » (mot Arméministeriet)
  • « Skadegörelse på allmän egendom eller på offentlig dekoration » (attack mot en polisbil och mot en bil tillhörande Kriminalvården)
  • Utövande av våld, med två graverande omständigheter (med vapen och mot myndighetsperson), resulterande i arbetsfrånvaro understigande 8 dagar » (vapnet ska ha varit en barriär från ett bygge, mot samma polisbil, med 2 dagars sjukfrånvaro för trauma)
  • « Utövande av våld mot myndighetsperson vilket ej resulterat i arbetsfrånvaro »
  • « Delaktighet i gruppering i syfte att förbereda utövande av våld mot person eller för skadegörelse ».

Faktum är att jag utfört en del av de gärningar som beskrivs i dessa svulstiga formuleringar… och tar ansvar för dem. Jag är väl medveten om att genom att skriva detta riskerar jag att få sitta lite längre i fängelse och har full förståelse för dem som, i hopp om en mildare dom, föredrar att inte erkänna sina gärningar inför rättvisan.

När man läser denna långa lista av förseelser och deras rubriker är det lätt att ta mig för en galning, eller hur? Det är för övrigt så jag beskrivs i media. Eller ja, man har snarare förminskat mig till ett väldigt praktiskt ord: « vandal ». Kort och gott. « Men varför förstörde han så mycket, den där killen? ». « För att han är vandal, helt enkelt ». Inget mer att säga, så släpp det bara, gå vidare, finns inget att se… och framför allt, inget att förstå. Som om vissa föds till « vandaler ». Detta gör att man inte behöver fråga sig varför en viss butik blir mer utsatt än en annan och om det faktiskt kan vara så att dessa gärningar har en innebörd, åtminstone för dom som tar risken att utföra dem.

Förresten är det ganska ironiskt att just jag skulle bli omtalad som « vandal » eftersom det jag tycker bäst om i livet är att bygga. Snickeri, takstolar, murverk, rörmokeri, elektricitet, svetsning… fixa hemma, laga allt trasigt som ligger och skräpar… bygga ett hus från grundsten till sista detalj, det är min grej, det. Men visst, inget av det som jag byggt eller lagat påminner om en bank eller en polisbil.

I vissa medier har jag även kallats « vilde » trots att jag aldrig varit våldsam. Man kan till och med säga att jag är en lugn person. Så lugn att det gjorde livet svårt för mig under tonårstiden. Men självklart går vi alla igenom svåra situationer som man blir härdad av, så jag vill varken försöka framstå som ett offer eller snäll som ett lamm.

Man slutar vara naiv när man har sett « legitimt » våld, lagligt våld: polisens. Jag har sett deras ögon, antingen tomma eller hatfulla, och hört deras isande varningar: « Skingra er! Gå tillbaka hem! ». Jag har sett deras attacker, granater och, alltför ofta, deras slag. Jag har sett poliskontrollerna, visiteringarna, blockagen, häktningarna och fängelset. Jag har sett folk falla, blodiga, och dom som stympats. Liksom alla andra som demonstrerade den 9 februari hade jag fått veta att, än en gång, hade någon fått handen avsliten av en granat. Och sen såg jag inget mer på grund av all tårgas. Vi kunde knappt andas, nån av oss. Det var då jag bestämde mig för att sluta vara ett offer och istället kämpa. Det är jag stolt över. Stolt över att ha höjt huvudet, stolt över att inte ha gett efter för rädslan.

Jag började självklart med att demonstrera fredligt, precis som alla andra som fått känna av den repression gulväströrelsen är utsatt för. Och till vardags brukar jag alltid lösa problem genom att prata om saker och ting istället för att ta till nävarna. Men jag är övertygad om att i vissa lägen är konflikt nödvändigt. För till och med en debatt, hur « stor » den än må vara, kan ibland vara fejkad eller uppgjord på förhand. Det räcker med att organisatörerna ställer frågorna på ett sätt som passar dem. Vi får veta att statens skattkistor är tomma men så fort bankerna kommer i knipa, då kan man plötsligt pumpa in miljoner. Dom pratar med oss om « ekologisk hållbarhet » men ifrågasätter aldrig det system som bygger på produktion och konsumtion och som ligger till grund för klimatförändringarna (1). Vi är miljoner människor som skriker åt dem att deras system är ruttet men allt dom gör är att förklara för oss hur dom tänker göra för att rädda det.

Faktum är att allt är en fråga om precision. Det finns ett precist bruk av mjukhet, ett precist bruk av ord och ett precist bruk av våld.

Vi måste ta saken i egna händer och sluta upp med att böna och be makthavare som bara är fast beslutna att föra oss rätt in i väggen. Vi måste ta saker lite mer på allvar, stolt sträcka på oss och inse att vissa system, organisationer och företag förstör våra liv såväl som vår miljö och att vi en dag måste oskadliggöra dem. Det innebär aktion, det innebär handling, det innebär val: otillåten demonstration eller upprätthållande av allmän ordning?

Jag hör mycket dumt om detta på TV men det finns en dumhet som jag tycker är synnerligen grov. Nej, det finns ingen demonstrant som är ute efter att « döda snuten ». Syftet med sammandrabbningarna på gatan är att få polisen att dra sig tillbaka, att få dom att visa respekt: att ta sig ur ett blockage, ta sig fram till en av maktens byggnader eller helt enkelt ta tillbaka gatan. Dom som sedan den 17 november har hotat med att ta fram vapnen, dom som slår och stympar försvarslösa, obeväpnade demonstranter, som kväver dem i tårgas, det är inte så kallade « vandaler » utan ordningsstyrkor. Även om det knappt pratas om det i media så är alla dom hundratusentals personer som befunnit sig ute på rondellerna och på gatorna väl medvetna om det. Bakom deras hot och brutalitet gömmer sig rädsla. Och när man nått så långt, då betyder det oftast att revolutionen är nära.

Trots att jag aldrig har haft behov av att se mitt namn i pressen så är det tyvärr från och med nu det som kommer ske. Eftersom jag förväntar mig att domare och journalister kommer analysera och exponera mitt privatliv är det lika bra att jag tar till orden själv (2). Här kommer alltså min lilla historia. Efter en ganska ordinär uppväxt i en liten stad i Poitou flyttade jag till « storstan » i närheten. Det var av flera anledningar: börja plugga, komma hemifrån (även om jag älskar mina föräldrar) och börja ett aktivt liv. Inte för att hitta jobb och börja ta en massa lån och sånt, nej, utan för att resa, få nya erfarenheter, finna kärleken, uppleva galna saker, ja, äventyr, helt enkelt. Den som inte drömmer om sånt när man är sjutton måste helt enkelt vara störd.

Trots att det först var universitetet som gav mig den möjligheten tappade jag snabbt suget på grund av ledan och den rådande apatin. Sedan hade jag turen att hamna på ett möte i början av rörelsen mot omläggningen av pensionerna. Där fick jag syn på några som ville utföra en blockad mot universitetet. Några av dem ville ockupera en byggnad och stödja hamnarbetarna. Så dagen efter följde jag med dom för att bygga muren runt Medefs lokal och tagga « makt åt folket » på de splitternya byggstenarna. Det var dagen då den man jag nu är föddes.

Jag pluggade alltså historia eftersom vi brukade prata mycket om revolution och jag inte ville verka okunnig. Men det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för att lämna universitetet. Det var inget svårt beslut, inte bara för att man lärde sig långt mycket mer genom att läsa böcker än att gå på föreläsningar, utan också för att jag inte hade lust att sträva efter en högre social nivå bara för att bli en bekväm liten tjänsteman i det system jag ville bekämpa. Och det var då som det verkliga äventyret började.

Efter det bodde jag hos massor av kompisar, antingen i stan eller på landet, och det var då jag lärde mig att laga saker, och att bygga. Vi försökte göra allt själva istället för att jobba ihop pengar och köpa. Som ett hippie-liv, typ! Fast med den skillnaden att vi var väl medvetna om att vi inte skulle förändra världen genom att stänga in oss i vår egen lilla självförsörjande kokong. Så jag hade hela tiden kontakt med vad som hände inom politiken och mötte upp med folk som, precis som jag en gång i tiden, var med om deras första politiska rörelse.

Och det var så jag anslöt mig till gula västarna. Det är nu fyra månader sedan. Det är den vackraste och starkaste rörelse jag nånsin sett. Jag gav mig hän med kropp och själ, utan minsta tvekan. Den eftermiddag då jag greps var det vid flera tillfällen folk som kom fram till mig, hälsade, tackade och sa att jag skulle ta väl hand om mig. De gärningar jag anklagas för, både dom jag har begått och dom andra, är egentligen kollektiva. Och det är just det som makthavarna är rädda för. Det är därför dom förtrycker oss och håller oss isolerade i fängelset. Det är deras sätt att försöka få oss att vända oss mot varandra. Den snälle medborgaren mot den elake « vandalen ». Men i vilket fall som helst så verkar det inte som om varken batonger eller fängelse kan stoppa den här rörelsen. Jag stödjer dem som fortsätter av hela mitt hjärta.

Den 29 april, 2019, från insidan murarna på Fleury-Merogis

Thomas, gulväst

1) Detsamma gäller många offentliga miljöförespråkare som tycker att den där fattige typen som förorenar miljön inte längre ska få köra med sin gamla van från 90-talet, den som han håller liv i, reparerar och fixar med själv. Nej, istället ska man köpa ny bil var fjärde år med allra senaste high-tech och lägsta möjliga konsumtion.

2) Dessutom pratas det i tidningarna om mina tidigare domar för « skadegörelse ». Jag fick gräva djupt i minnet för att komma ihåg vad det gällde. Faktum är att det handlar om « stöld och skadegörelse i organiserad grupp ». Det vill säga, att när jag skulle ta mig över staketet för att återvinna mat från soptunnorna vid Carrefour Market de campagne blev det lite tilltryckt. Jag skojar inte. Det är det som är magin med straffbalkens formuleringar.  

À la Une

Lettre de Thomas P., incarcéré depuis le 12 février

Après l’acte 13, le 10 février sur les journaux paraissait le nom de Thomas P., figure du « super casseur ».
Mais depuis c’est le silence. Cela fait trois mois qu’il est enfermé à Fleury Mérogis en préventive sous le coup d’une instruction criminelle. Pour que son isolement cesse, Thomas nous a fait parvenir une lettre écrite en cellule qui revient sur les raisons qui l’ont amené à se battre aux côtés des Gilets Jaunes.

LETTRE D’UN GILET JAUNE EN PRISON

Le 29/04/2019.

Bonjour,

Je m’appelle Thomas. Je fais partie de ces nombreux Gilets Jaunes qui dorment en ce moment en prison. Cela fait près de 3 mois que je suis incarcéré à Fleury-Mérogis sous mandat de dépôt criminel.

Je suis accusé de pas mal de choses après ma participation à l’acte XIII à Paris :

« dégradation ou détérioration d’un bien appartenant à autrui »

« dégradation ou détérioration d’un bien appartenant à autrui par un moyen dangereux pour les personnes » (incendie d’une Porsche)

« dégradation ou détérioration de bien par un moyen dangereux pour les personnes commise en raison de la qualité de la personne dépositaire de l’autorité publique de son propriétaire » (le ministère des armées)

« dégradation ou détérioration d’un bien destiné à l’utilité ou la décoration publique » (attaque sur une voiture de police et une voiture de l’administration pénitentiaire)

« violence aggravée par deux circonstances (avec arme et sur dépositaire de l’autorité publique) suivi d’incapacité n’excédant pas 8 jours » (l’arme serait une barrière de chantier, toujours sur la même voiture de police, 2 jours d’ITT pour le traumatisme)

« violence sur une personne dépositaire de l’autorité publique sans incapacité »

« participation à un groupement formé en vue de la préparation de violences contre les personnes ou de destruction ou dégradation de biens ».

J’ai effectivement commis une partie des actes que recouvrent ces formulations un peu ronflantes… Et je les assume. J’ai bien conscience qu’écrire cela risque de me faire rester un peu plus de temps en prison et je comprends très bien tous ceux qui préfèrent ne pas revendiquer leurs actes devant la justice et parient sur une éventuelle clémence.

Quand on lit cette longue liste de délits et leurs intitulés, il y a de quoi me prendre pour un fou furieux, n’est-ce pas ? C’est d’ailleurs comme ça que l’on m’a décrit dans les media. Enfin, on m’a plutôt réduit à un mot bien pratique : « casseur ». Simplement. « Pourquoi ce type a cassé? – Parce que c’est un casseur, c’est évident. » Tout est dit, circulez il n’y a rien à voir et surtout, rien à comprendre. À croire que certains naissent « casseur ». Cela évite d’avoir à se demander pourquoi tel commerce est ciblé plutôt que tel autre, et si par hasard ces actes n’auraient pas un sens, au moins pour ceux qui prennent le risque de les accomplir.

Il est d’ailleurs assez ironique, que je me retrouve affublé du stigmate de « casseur », notamment parce que la chose que j’apprécie le plus dans la vie, c’est la construction. Menuiserie, charpente, maçonnerie, plomberie, électricité, soudure… Bricoler, réparer tout ce qui traîne, construire une maison de la dalle aux finitions, c’est ça mon truc. Après, c’est vrai, rien de ce que j’ai construit ou réparé ne ressemble à une banque ou à une voiture de police.

Dans certains médias, on m’a aussi traité de « brute », pourtant je n’ai jamais été quelqu’un de violent. On pourrait même dire que je suis doux. À tel point que cela m’a rendu la vie compliquée pendant l’adolescence. Bien sûr, dans la vie, on passe tous par des situations difficiles et on s’endurcit. Après, je ne cherche pas à dire que je suis un agneau ni une victime.

On n’est plus innocent quand on a vu la violence « légitime », la violence légale : celle de la police. J’ai vu la haine ou le vide dans leurs yeux et j’ai entendu leurs sommations glaçantes: «dispersez-vous, rentrez chez vous ». J’ai vu les charges, les grenades et les tabassages en règle. J’ai vu les contrôles, les fouilles, les nasses, les arrestations et la prison. J’ai vu les gens tomber, en sang, j’ai vu les mutilés. Comme tous ceux qui manifestaient ce 9 février, j’ai appris qu’une nouvelle fois, un homme venait de se faire arracher la main par une grenade. Et puis je n’ai plus rien vu, à cause des gaz. Tous, nous suffoquions. C’est à ce moment-là que j’ai décidé ne plus être une victime et de me battre. J’en suis fier. Fier d’avoir relevé la tête, fier de ne pas avoir cédé à la peur.

Bien sûr, comme tous ceux qui sont visés par la répression du mouvement des Gilets Jaunes, j’ai d’abord manifesté pacifiquement et au quotidien, je règle toujours les problèmes par la parole plutôt que par les poings. Mais je suis convaincu que dans certaines situations, le conflit est nécessaire. Car le débat aussi « grand » soit il, peut parfois être truqué ou faussé. Il suffit pour cela que celui qui l’organise pose les questions dans les termes qui l’arrangent. On nous dit d’un côté que les caisses de l’État sont vides mais on renfloue les banques à coups de millions dès qu’elles sont en difficulté, on nous parle de « transition écologique » sans jamais remettre en question le système de production et de consommation à l’origine de tous les dérèglements climatiques¹. Nous sommes des millions à leur hurler que leur système est pourri et ils nous expliquent comment ils prétendent le sauver.

En fait, tout est question de justesse. Il y a un usage juste de la douceur, un usage juste de la parole et un usage juste de la violence.

Il nous faut prendre les choses en main et arrêter d’implorer des pouvoirs si déterminés à nous mener dans le mur. Il nous faut un peu de sérieux, un peu d’honneur et reconnaître qu’un certain nombre de systèmes, d’organisations et d’entreprises détruisent nos vies autant que notre environnement et qu’il faudra bien un jour les mettre hors d’état de nuire. Ça implique d’agir, ça implique des gestes, ça implique des choix : manif sauvage ou maintien de l’ordre ?

À ce propos, j’entends beaucoup de conneries à la télé, mais il y en a une qui me semble particulièrement grossière. Non, aucun manifestant ne cherche à « tuer des flics ». L’enjeu des affrontements de rue c’est de parvenir à faire reculer la police, à la tenir en respect : pour sortir d’une nasse, atteindre un lieu de pouvoir ou simplement reprendre la rue. Depuis le 17 novembre, ceux qui ont menacé de sortir leur armes, ceux qui brutalisent, mutilent et asphyxient des manifestants désarmés et sans défense, ce ne sont pas les soit-disant « casseurs », ce sont les forces de l’ordre. Si les médias en parlent peu, les centaines de milliers de personnes qui sont allées sur les ronds-points et dans les rues le savent. Derrière leur brutalité et leurs menaces, c’est la peur qui se cache. Et quand ce moment arrive, en général, c’est que la révolution n’est pas loin.

Si je n’ai jamais eu envie de voir mon nom étalé dans la presse, c’est désormais le cas, et comme je m’attends à ce que journalistes et magistrats épluchent et exposent ma vie personnelle, autant prendre moi-même la parole². Voilà donc ma petite histoire. Après une enfance somme toute assez banale dans une petite ville du Poitou, je suis parti dans la « grande ville » d’à côté pour commencer des études, quitter le foyer familial (même si j’aime beaucoup mes parents), commencer la vie active. Pas dans le but de trouver du travail et de prendre des crédits, non, plutôt pour voyager, faire de nouvelles expériences, trouver l’amour, vivre des trucs dingues, l’aventure quoi. Ceux qui ne rêvent pas de cela à 17 ans doivent être sérieusement dérangés.

Cette possibilité-là, pour moi, c’était la fac mais j’ai vite déchanté face à l’ennui et l’apathie régnants. Puis coup de chance, je suis tombé sur une assemblée générale au début du mouvement des retraites. Il y avait des gens qui voulaient bloquer la fac et qui ont attiré mon attention. J’en ai rencontré quelques-uns qui voulaient occuper un bâtiment et rejoindre les dockers. Le lendemain, je les ai accompagné pour murer le local du Medef et taguer « pouvoir au peuple » sur les parpaings tout frais. Voilà le jour où l’homme que je suis aujourd’hui est né.

J’ai donc étudié l’Histoire parce qu’on parlait beaucoup de révolution et que je ne voulais pas parler depuis une position d’ignorant. Mais très vite, je décidais de quitter la fac. Le constat était simple, non seulement on en apprenait bien plus dans les bouquins qu’en cours mais en plus de cela je n’avais pas envie de m’élever socialement pour devenir un petit cadre aisé du système que je voulais combattre. Là c’était le vrai début de l’aventure.

Ensuite, j’ai vécu avec plein de potes en ville ou à la campagne, c’est là que j’ai appris à tout réparer, à tout construire. On essayait de tout faire nous-mêmes plutôt que de bosser pour l’acheter. Un peu une vie de hippie, quoi! À la différence qu’on savait qu’on n’allait pas changer le monde en s’enterrant dans notre petit cocon auto-suffisant. Alors, j’ai toujours gardé le contact avec l’actualité politique, je suis allé à la rencontre de celles et ceux qui, comme moi dans le passé, vivaient leur premier mouvement.

Voilà comment j’ai rejoint les Gilets Jaunes depuis maintenant quatre mois. C’est le mouvement le plus beau et le plus fort que j’ai jamais vu. Je m’y suis jeté corps et âme, sans hésitation. L’après-midi de mon arrestation, plusieurs fois des gens sont venus vers moi pour me saluer, me remercier ou me dire de faire attention à moi. Les actes que l’on me reproche, ceux que j’ai commis et les autres, ils sont en réalité collectifs. Et c’est précisément de cela dont le pouvoir à peur et c’est pour cette raison qu’ils nous répriment et nous enferment individuellement en tentant de nous monter les uns contre les autres. Le gentil citoyen contre le méchant « casseur ». Mais de toute évidence, ni la matraque ni la prison ne semblent arrêter ce mouvement. Je suis de tout cœur avec celles et ceux qui continuent.

Depuis les murs de Fleury-Merogis, Thomas, gilet jaune.

Sur WordPress : comitedesoutienathomasp.home.blog

et sur Facebook : comité de soutien à Thomas P

¹ Cela vaut d’ailleurs pour beaucoup d’écologistes officiels qui souhaitent que ce sale pollueur de pauvre ne puisse plus rouler avec sa camionnette des années 90 qu’il entretient, répare et bricole lui-même. Non, il va devoir s’acheter tous les quatre ans la dernière voiture high-tech basse conso.

² D’ailleurs, les journaux parlent de mes antécédents judiciaires pour « dégradation ». Il a fallu que je me creuse la tête pour me souvenir. Il s’agit plus précisément d’un « vol avec dégradation en bande organisée ». C’est-à-dire qu’à force d’enjamber le grillage pour faire de la récup’ de nourriture dans les poubelles d’un Carrefour Market de campagne, il s’était un peu affaissé. C’est pas une blague. C’est juste la magie des qualifications pénales.

Communiquer avec Thomas

Se retrouver seul dans sa cellule après des mois d’effusions collectives, de manifestations massives, de rencontres en tout genre, c’est sûrement ce qu’il y a de plus dur. Pour tous ceux qui souhaitent échanger des lettres, sachez que Thomas en serait ravi. Ecrivez-nous par message privé, que ce soit à cette adresse mail : comitedesoutienathomasp@riseup.net, via ce Blog ou encore par la page de soutien Facebook : Comité de soutien à Thomas P. On pourra alors vous donner son adresse, son nom et son numéro d’écrou. Merci !

Communiqué de presse des avocats de Thomas P.

Ses avocats, Aïnoha Pascual et Martin Mechin ont diffusé un communiqué de presse rappelant le contexte de cette journée particulièrement violente (une main arrachée d’un gilet jaune dès le début de la journée), dénoncent l’emballement médiatique alors à l’oeuvre et annoncent porter plainte pour « les faits de violation du secret de l’enquête ».

Revue de presse concernant l’affaire de Thomas P.

Voici une rapide revue de presse des articles parus suite à l’arrestation de Thomas P. à la fin de l’acte XIII des gilets jaunes, le 9 février à Paris. Ils sont à charge, souvent erronés et trahissent le secret de l’enquête ce qui vaudra une plainte de son avocate.

On lui reproche à lui seul, d’avoir dégradé des commerces et incendié plusieurs véhicules lors d’une manifestation de gilets jaunes à Paris, comme la Porsche du chef cuisinier Christian Etchebest ou encore un véhicule de l’opération Sentinelle garé sous la Tour Eiffel. Les images ont alors tourné en boucle.

Tout a commencé avec l’article du Point : « Placé en garde à vue, le jeune homme de 25 ans a multiplié les actes très violents entre les 6e et 8e arrondissements, lors de l’acte XIII des Gilets jaunes. »

Le Parisien embraye tout de suite : « itinéraire d’un casseur dans les rues de Paris ».

TFI et LCI reprennent tout, dont de grossiers mensonges : « Il est déjà connu pour trafic de drogue ».

Libération dans son checknews, revient quelques semaines après sur cette affaire et montre les incohérences du traitement médiatique de leurs confrêres : « Dans le récit qu’avaient fait les trois médias, quelques éléments différaient : Le Parisien assurait que l’homme était, avant la manif du 9 février, «connu de la justice pour des dégradations». Alors que selon TF1, il avait des antécédents de «vol et trafic de drogue». »


Présentation du comité

Thomas s’est fait arrêter durant la manifestation du samedi 9 février (acte XIII). Ne voulant pas rester silencieux en attendant son jugement, il a décidé de prendre la parole. Mais en prison, les gens sont esseulés et ne bénéficient pas d’une connexion internet, d’un PC. On ne vous apprend rien : leur liberté d’action est plutôt réduite, voire nulle.
Nous avons alors décidé de prendre en charge la diffusion de sa lettre, de son histoire. L’aider dans cette affaire.
Nous ne sommes pas à proprement parler un collectif mais plutôt une petite partie de ce mouvement des gilets jaunes qui a commencé le 17 novembre.
Nous y avons participé pleinement. Ce mouvement nous a surpris par sa détermination, sa capacité à tenir la rue et à ne pas répondre docilement à l’injonction de rentrer chez soi.
Nous sommes conscient que lorsque s’engage un rapport de force, les coups viennent des deux côtés. Thomas fait partie de ceux qui n’ont pas tendue l’autre joue. Nous partageons cet avis.
Nous avons donc décidé de rendre publique sa lettre partout où cela sera possible pour que sa voix soit entendue par tous ceux qui se battent encore. Parce que nous savons pertinement que la prison, les blessures peuvent nous freiner, mais n’anéantirons jamais les raisons pour lesquelles des dizaines de milliers de personnes se révoltent encore aujourd’hui.
La prison c’est un peu comme dans un jeu quand arrive le fameux « Game Over ». Nous ne voulons plus que cette condition de prisonnier réduise à l’impuissance. Nous voulons changer la donne.