Lettre de Thomas traduite en suédois

Une personne qui soutient les gilets-jaunes et qui traduit les textes gilets jaunes pour son pays a fait une traduction de la lettre en suédois. Merci pour son aide et merci à tous pour votre soutien.

Hej,

Jag heter Thomas. Jag är en av alla de gulvästar som nuförtiden tillbringar dagarna i fängelse. I nästan tre månader har jag suttit häktad i Fleury-Mérogis.

Jag är anklagad för ganska många saker efter att ha deltagit i Akt 13 i Paris:

  • « Skadegörelse på annans egendom »
  • « Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra » (en Porsche satt i brand)
  • « Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra, utförd mot en myndighetsperson på grund av dennes status » (mot Arméministeriet)
  • « Skadegörelse på allmän egendom eller på offentlig dekoration » (attack mot en polisbil och mot en bil tillhörande Kriminalvården)
  • Utövande av våld, med två graverande omständigheter (med vapen och mot myndighetsperson), resulterande i arbetsfrånvaro understigande 8 dagar » (vapnet ska ha varit en barriär från ett bygge, mot samma polisbil, med 2 dagars sjukfrånvaro för trauma)
  • « Utövande av våld mot myndighetsperson vilket ej resulterat i arbetsfrånvaro »
  • « Delaktighet i gruppering i syfte att förbereda utövande av våld mot person eller för skadegörelse ».

Faktum är att jag utfört en del av de gärningar som beskrivs i dessa svulstiga formuleringar… och tar ansvar för dem. Jag är väl medveten om att genom att skriva detta riskerar jag att få sitta lite längre i fängelse och har full förståelse för dem som, i hopp om en mildare dom, föredrar att inte erkänna sina gärningar inför rättvisan.

När man läser denna långa lista av förseelser och deras rubriker är det lätt att ta mig för en galning, eller hur? Det är för övrigt så jag beskrivs i media. Eller ja, man har snarare förminskat mig till ett väldigt praktiskt ord: « vandal ». Kort och gott. « Men varför förstörde han så mycket, den där killen? ». « För att han är vandal, helt enkelt ». Inget mer att säga, så släpp det bara, gå vidare, finns inget att se… och framför allt, inget att förstå. Som om vissa föds till « vandaler ». Detta gör att man inte behöver fråga sig varför en viss butik blir mer utsatt än en annan och om det faktiskt kan vara så att dessa gärningar har en innebörd, åtminstone för dom som tar risken att utföra dem.

Förresten är det ganska ironiskt att just jag skulle bli omtalad som « vandal » eftersom det jag tycker bäst om i livet är att bygga. Snickeri, takstolar, murverk, rörmokeri, elektricitet, svetsning… fixa hemma, laga allt trasigt som ligger och skräpar… bygga ett hus från grundsten till sista detalj, det är min grej, det. Men visst, inget av det som jag byggt eller lagat påminner om en bank eller en polisbil.

I vissa medier har jag även kallats « vilde » trots att jag aldrig varit våldsam. Man kan till och med säga att jag är en lugn person. Så lugn att det gjorde livet svårt för mig under tonårstiden. Men självklart går vi alla igenom svåra situationer som man blir härdad av, så jag vill varken försöka framstå som ett offer eller snäll som ett lamm.

Man slutar vara naiv när man har sett « legitimt » våld, lagligt våld: polisens. Jag har sett deras ögon, antingen tomma eller hatfulla, och hört deras isande varningar: « Skingra er! Gå tillbaka hem! ». Jag har sett deras attacker, granater och, alltför ofta, deras slag. Jag har sett poliskontrollerna, visiteringarna, blockagen, häktningarna och fängelset. Jag har sett folk falla, blodiga, och dom som stympats. Liksom alla andra som demonstrerade den 9 februari hade jag fått veta att, än en gång, hade någon fått handen avsliten av en granat. Och sen såg jag inget mer på grund av all tårgas. Vi kunde knappt andas, nån av oss. Det var då jag bestämde mig för att sluta vara ett offer och istället kämpa. Det är jag stolt över. Stolt över att ha höjt huvudet, stolt över att inte ha gett efter för rädslan.

Jag började självklart med att demonstrera fredligt, precis som alla andra som fått känna av den repression gulväströrelsen är utsatt för. Och till vardags brukar jag alltid lösa problem genom att prata om saker och ting istället för att ta till nävarna. Men jag är övertygad om att i vissa lägen är konflikt nödvändigt. För till och med en debatt, hur « stor » den än må vara, kan ibland vara fejkad eller uppgjord på förhand. Det räcker med att organisatörerna ställer frågorna på ett sätt som passar dem. Vi får veta att statens skattkistor är tomma men så fort bankerna kommer i knipa, då kan man plötsligt pumpa in miljoner. Dom pratar med oss om « ekologisk hållbarhet » men ifrågasätter aldrig det system som bygger på produktion och konsumtion och som ligger till grund för klimatförändringarna (1). Vi är miljoner människor som skriker åt dem att deras system är ruttet men allt dom gör är att förklara för oss hur dom tänker göra för att rädda det.

Faktum är att allt är en fråga om precision. Det finns ett precist bruk av mjukhet, ett precist bruk av ord och ett precist bruk av våld.

Vi måste ta saken i egna händer och sluta upp med att böna och be makthavare som bara är fast beslutna att föra oss rätt in i väggen. Vi måste ta saker lite mer på allvar, stolt sträcka på oss och inse att vissa system, organisationer och företag förstör våra liv såväl som vår miljö och att vi en dag måste oskadliggöra dem. Det innebär aktion, det innebär handling, det innebär val: otillåten demonstration eller upprätthållande av allmän ordning?

Jag hör mycket dumt om detta på TV men det finns en dumhet som jag tycker är synnerligen grov. Nej, det finns ingen demonstrant som är ute efter att « döda snuten ». Syftet med sammandrabbningarna på gatan är att få polisen att dra sig tillbaka, att få dom att visa respekt: att ta sig ur ett blockage, ta sig fram till en av maktens byggnader eller helt enkelt ta tillbaka gatan. Dom som sedan den 17 november har hotat med att ta fram vapnen, dom som slår och stympar försvarslösa, obeväpnade demonstranter, som kväver dem i tårgas, det är inte så kallade « vandaler » utan ordningsstyrkor. Även om det knappt pratas om det i media så är alla dom hundratusentals personer som befunnit sig ute på rondellerna och på gatorna väl medvetna om det. Bakom deras hot och brutalitet gömmer sig rädsla. Och när man nått så långt, då betyder det oftast att revolutionen är nära.

Trots att jag aldrig har haft behov av att se mitt namn i pressen så är det tyvärr från och med nu det som kommer ske. Eftersom jag förväntar mig att domare och journalister kommer analysera och exponera mitt privatliv är det lika bra att jag tar till orden själv (2). Här kommer alltså min lilla historia. Efter en ganska ordinär uppväxt i en liten stad i Poitou flyttade jag till « storstan » i närheten. Det var av flera anledningar: börja plugga, komma hemifrån (även om jag älskar mina föräldrar) och börja ett aktivt liv. Inte för att hitta jobb och börja ta en massa lån och sånt, nej, utan för att resa, få nya erfarenheter, finna kärleken, uppleva galna saker, ja, äventyr, helt enkelt. Den som inte drömmer om sånt när man är sjutton måste helt enkelt vara störd.

Trots att det först var universitetet som gav mig den möjligheten tappade jag snabbt suget på grund av ledan och den rådande apatin. Sedan hade jag turen att hamna på ett möte i början av rörelsen mot omläggningen av pensionerna. Där fick jag syn på några som ville utföra en blockad mot universitetet. Några av dem ville ockupera en byggnad och stödja hamnarbetarna. Så dagen efter följde jag med dom för att bygga muren runt Medefs lokal och tagga « makt åt folket » på de splitternya byggstenarna. Det var dagen då den man jag nu är föddes.

Jag pluggade alltså historia eftersom vi brukade prata mycket om revolution och jag inte ville verka okunnig. Men det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för att lämna universitetet. Det var inget svårt beslut, inte bara för att man lärde sig långt mycket mer genom att läsa böcker än att gå på föreläsningar, utan också för att jag inte hade lust att sträva efter en högre social nivå bara för att bli en bekväm liten tjänsteman i det system jag ville bekämpa. Och det var då som det verkliga äventyret började.

Efter det bodde jag hos massor av kompisar, antingen i stan eller på landet, och det var då jag lärde mig att laga saker, och att bygga. Vi försökte göra allt själva istället för att jobba ihop pengar och köpa. Som ett hippie-liv, typ! Fast med den skillnaden att vi var väl medvetna om att vi inte skulle förändra världen genom att stänga in oss i vår egen lilla självförsörjande kokong. Så jag hade hela tiden kontakt med vad som hände inom politiken och mötte upp med folk som, precis som jag en gång i tiden, var med om deras första politiska rörelse.

Och det var så jag anslöt mig till gula västarna. Det är nu fyra månader sedan. Det är den vackraste och starkaste rörelse jag nånsin sett. Jag gav mig hän med kropp och själ, utan minsta tvekan. Den eftermiddag då jag greps var det vid flera tillfällen folk som kom fram till mig, hälsade, tackade och sa att jag skulle ta väl hand om mig. De gärningar jag anklagas för, både dom jag har begått och dom andra, är egentligen kollektiva. Och det är just det som makthavarna är rädda för. Det är därför dom förtrycker oss och håller oss isolerade i fängelset. Det är deras sätt att försöka få oss att vända oss mot varandra. Den snälle medborgaren mot den elake « vandalen ». Men i vilket fall som helst så verkar det inte som om varken batonger eller fängelse kan stoppa den här rörelsen. Jag stödjer dem som fortsätter av hela mitt hjärta.

Den 29 april, 2019, från insidan murarna på Fleury-Merogis

Thomas, gulväst

1) Detsamma gäller många offentliga miljöförespråkare som tycker att den där fattige typen som förorenar miljön inte längre ska få köra med sin gamla van från 90-talet, den som han håller liv i, reparerar och fixar med själv. Nej, istället ska man köpa ny bil var fjärde år med allra senaste high-tech och lägsta möjliga konsumtion.

2) Dessutom pratas det i tidningarna om mina tidigare domar för « skadegörelse ». Jag fick gräva djupt i minnet för att komma ihåg vad det gällde. Faktum är att det handlar om « stöld och skadegörelse i organiserad grupp ». Det vill säga, att när jag skulle ta mig över staketet för att återvinna mat från soptunnorna vid Carrefour Market de campagne blev det lite tilltryckt. Jag skojar inte. Det är det som är magin med straffbalkens formuleringar.  

Votre commentaire

Entrez vos coordonnées ci-dessous ou cliquez sur une icône pour vous connecter:

Logo WordPress.com

Vous commentez à l’aide de votre compte WordPress.com. Déconnexion /  Changer )

Photo Google

Vous commentez à l’aide de votre compte Google. Déconnexion /  Changer )

Image Twitter

Vous commentez à l’aide de votre compte Twitter. Déconnexion /  Changer )

Photo Facebook

Vous commentez à l’aide de votre compte Facebook. Déconnexion /  Changer )

Connexion à %s